Krymphastigheten för gjutjärn hänvisar i allmänhet till den dimensionella manifestationen av volymetrisk kontraktion som inträffar under stelnings- och kylningsprocesserna. På grund av den relativt höga kol- och kiselhalten i gjutjärn-och det faktum att grafitfällning ger en viss "expansionskompensation"-är dess totala krympningshastighet lägre än för gjutstål.
Vanligtvis är den linjära krympningshastigheten för gjutgods av grått gjutjärn runt **0,7 % till 1,0 %**. Segjärn, som har en mikrostruktur som är närmare stålets, uppvisar en något högre krympningshastighet, i allmänhet inom intervallet **1,0 % till 1,3 %**. Dessa värden varierar beroende på faktorer som gjutningsgeometri, väggtjocklek och kylförhållanden.
I produktionen är krympningshastigheten inte ett fast värde utan en designparameter som måste justeras utifrån specifika gjutprocesser. Till exempel svalnar tjocka-väggiga gjutgods långsammare, vilket resulterar i relativt stabil krympning; omvänt kyler tunna-väggiga gjutgods snabbt och är benägna att få lokal krympningskoncentration, vilket kräver inkludering av en krympningstillägg i formdesignen för att kompensera.
Faktorer som hälltemperatur, ympningsbehandling och kylningshastighet påverkar alla krympningsbeteendet. Felaktig kontroll kan leda till defekter som krymphål eller porositet. Följaktligen, under gjutdesignfasen, tjänar krympningshastigheten som en kritisk grund för att bestämma mönsterdimensioner och utforma matningssystemet.
